Inga bonusar till skyskrapor av Dick Urban Vestbro

Publicerad i ETC Stockholm 2009-06-02
http://stockholm.etc.se/22013/inga-bonusar-till-skyskrapor/

Stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal (M) vill att Stockholms stad ska ge bonus till företag som bygger riktigt höga hus. Detta är ett tecken på att skyskrapor inte är ekonomiskt lönsamma. Sanningen är att skyskrapor har betydligt fler nackdelar än fördelar, skriver Dick Urban Vestbro (V).

Då och då försöker politiker framstå som framstegsvänliga genom att föreslå byggande av skyskrapor. Vari framstegen består framgår dock inte. Tidningarna intervjuar kända arkitekter som påstår att höga hus kan lösa storstadsproblem och ”sätta Sverige på kartan”. Inga kritiska frågor ställs om dessa påståenden. Sanningen är att höga skyskrapor har betydligt fler nackdelar än fördelar.

Hus över 25 våningar kräver mycket avancerad byggnadsteknik. Byggnaden måste låsas fast i berggrunden eller förankras i underjordiska fundament som är tyngre än hela byggnaden över jord. Den största påfrestningen är inte byggnadens tyngd utan vinden. När luften rör sig ger den ett mycket kraftigt tryck mot skyskrapans väggar. Därför måste byggnadens stomme byggas med dyrare material och kraftigare dimensioner än i lägre hus. Oftast består den bärande stommen av stål. Detta material är starkt och behöver i sig inte ha särskilt kraftiga dimensioner, men det har svagheten att mjukna vid brand. Därför måste stålkonstruktionen kläs in med betong eller annat brandtåligt material. Hisschakt och bärande väggar görs av armerad betong. För att klara påfrestningarna proppas betongen full med armeringsjärn.

Eftersom höga hus är sårbara måste de förses med extrema säkerhetsanordningar. De måste ha sprinklersystem och separata, brandskyddade trapphus för utrymning. Det måste finnas separata hisschakt med egna elgeneratorer för att nödhissen ska fungera när de ordinarie hissarna inte kan användas. I riktigt höga hus låter man inte hissarna gå hela vägen från botten till toppvåningen utan man måste ha omstigningsstationer på vissa plan. Varuhissar skiljs ofta från hissar för kontorsanställda, som i sin tur skiljs från hissar för allmänheten. I Sears Towers i Chicago var hissarna så underdimensionerade att de anställda kunde få vänta i upp till en timme för att komma ned vid arbetsdagens slut. I tvillingtornen i World Trade Centre var situationen bättre, men då fick man i gengäld bygga sammanlagt 110 hissar!

De tjocka väggarna, de många hissarna och alla dragningar av rör och kablar gör att den användbara ytan per plan minskar ju högre huset är. I den allmänna debatten ges intrycket att ett dubbelt så högt hus ger plats för dubbelt så många människor. Sannolikt får man bara 60 procent mer yta med ett 100 procent högre hus. Detta faktum förtigs i debatten.
Höga hus ökar blåsigheten på marken runt huset. Detta gör att stadsmiljön blir mindre attraktiv att vistas i. Man kan lösa blåsigheten genom att sätta en ”kjol” på skyskrapan så att luften viker av innan den når marken. Så har man gjort på Skatteskrapan, men de nya skyskrapor som nu föreslås har inga sådana vindstoppare.

Söder Torn är ett av Stockholms få höghus med bostäder. Man ser tydligt de negativa konsekvenserna i form av blåsighet och avsaknad av gemensam utemiljö (parken vid Bofills båge är offentlig och inte avsedd för de boende i Söder Torn). Höghuset har också blivit en ”gated community” med höga staket, övervakningskamera och kodlås i flera led. Höga hus ger alltså sämre stadsmiljö.
Forskning visar att bostadsområden med höga hus har mer skadegörelse, högre kriminalitet och andra sociala problem än områden med lägre hus. Problemen beror på många faktorer, men en bidragande orsak är att storskaliga höghusområden inte främjar sociala kontakter. Här saknas mellanrummen mellan de utrymmen där barn kan leka och där grannar kan mötas otvunget. Den stora skalan bidrar till isolering och anonymitet, vilket motverkar identitet och trygghet.

På grund av de extrema konstruktionerna och säkerhetsanordningarna förbrukar skyskrapor en större andel ändliga resurser (stål, ädla metaller, oljebaserade material) än lägre hus. De kräver mer energi per uthyrbar volym byggnad. Detta är ytterligare skäl till att skyskrapor inte är förenliga med principen om hållbarhet.
Det som ibland motiverar en byggherre att bygga riktigt högt är reklamvärdet. Men då ska skyskrapan helst vara ensam och högre än andra hus i staden. Vilket reklamvärde har en skyskrapa när 100 städer i världen har fler och högre skyskrapor än Stockholm någonsin kan få? Det som lockar turister och företag till Stockholm är bebyggelsens mänskliga skala, närheten till vatten och natur samt den goda kollektivtrafiken.
Låt Stockholm konkurrera med sin unika karaktär istället för att bli som andra städer. Ge inga bonusar till privata byggherrar som vill göra reklam för sina företag!

Dick Urban Vestbro
Professor i bebyggelseanalys, KTH
Miljöpolitiker (V)